Läste Birgitta Rubins artikel Det myllrar kring Jockum Nordström i DN igår och gillade följande:

– När jag är i form kan hela golvet vara fullt. Då sätter leken i gång och jag bygger bilder. Det är absolut improvisation hela tiden, men jag känner när det bränner till. Det är som att få en fisk på kroken!

samt:

Sedan Jockum Nordströms internationella karriär tog fart har han inte haft mycket tid åt illustrationer och andra beställningsjobb. Nu måste han förbereda sig för höstens Istanbulbiennal och producera till en ny separatutställning hos David Zwirner [tydligen en framstående gallerist i New York] i vinter. Men det kräver ostörd tid, en möjlighet att sjunka in i det inre bildflödet.

– Baksidan av framgången är att jag blir störd. Och jag mår dåligt om jag inte får hålla på.

Det senare känner jag igen i mitt bloggande. Det blir lätt så att jag pendlar från att skriva mycket till att skriva mindre, och i de lägena blir jag lätt frustrerad.