Läste i SvD idag en intervju av Monica Braw med 21-årige studenten Ola Wikander, som är väldigt intresserad av gamla utdöda språk och nyligen har översatt en uppsättning gamla ugaritiska texter till svenska, Kanaaneiska myter och legender. Ugaritiska var ett språk som talades i ett område i Mellanöstern för ca 3.300 år sedan. Följande stycken tyckte jag var intressanta; den första är svar på frågan hur han går till väga när han lär sig ett nytt språk. Hittills har han lärt sig 15 stycken.

Man skaffar sig en grammatik, man skaffar sig en ordbok och man skaffar sig några enklare texter att läsa och jobbar sig igenom det. Först måste man sätta sig in i grammatiken, annars förstår man ingenting.

Braw säger att det låter annorlunda från hur man lär sig språk i skolan, på vilket Wikander svarar:

Ja, men det påminner om hur man förr i tiden lärde sig latin och grekiska i skolan. Man får ge sig på de ursprungliga texterna, för det finns ingen som suttit och skrivit graderade lektioner i ugaritiska. Jag tror ganska mycket på rabblande av verbformer, men man måste se mönstren, systemen. Det ger en mycket djupare förståelse för vad man sysslar med.

Jag har varit inne lite på att ett systems arkitektur är lite som grammatiken för ett språk. Språken började ju dock inte med grammatiken (med undantag för, gissar jag, esperanto och interlingua), utan grammatiken är skapad i efterhand för att förklara ett språk. Poängen med en arkitektur är densamma som för en grammatik: att beskriva systemets uppbyggnad och struktur, för en som inte är bekant med det.