Jag läser Eric Gills Om typografi just nu. Det är en essä som verkar handla om typografins roll efter industrialismens intåg. Eric Gill var själv en äkta hantverkare. Han var stenhuggare, skulptör, bokkonstnär – och typograf. Han såg industrialismen som något oundvikligt, givet att:

Människans goda vilja undergrävs av såväl lättja som dumhet, av såväl nöjeslystnad som maktbegär, av såväl stridslystnad som habegär. Hon är därför ett lättfånget byte för lockelsen från en rationellt organiserad industri, som erbjuder henne hela världen att leka med och som duperar henne att tro att om hon tjänar den så tjänar hon sin nästa.

Industrin reducerade människor till verktyg från att ha varit konstnärer, menade han. “Jag påstår att ordet konst betyder skicklighet”, skriver han, “att ett konstverk är resultatet av skicklighet och att en konstnär är någon som är skicklig på att göra saker.” Särskilt denna passage tyckte jag talade om tillståndet för programmerare i många projekt:”

Det mest utmärkande, och enligt min mening det mest monstruösa, draget i vår tid är att de tillverkningsmetoder vi använder och som vi är så stolta över gör det omöjligt för en vanlig arbetare att vara konstnär, dvs. en ansvarskännande arbetare, en som inte bara har ansvar för det han är ombedd att göra utan öven för den inneboende kvaliteten i det arbete han utför. Att den vanlige arbetaren borde vara, eller skulle kunna vara, konstnär, en man som kan anförtros fullt ansvar för sitt arbete och en som skulle kunna vara stolt över något annat än sin skicklighet att sköta maskiner (och det ansvaret är blott och bart moraliskt), det är en tanke som numera allmänt betraktas som befängd. Att den uppfattningen är allmänt vedertagen visar ju tydligt nog att jag har rätt. När jag påstår att en vanlig arbetare inte är konstnär kommer ingen att säga att jag ljuger; tvärtom kommer alla att säga: naturligtvis inte.

I dessa projekt ser man det som att man delar upp arbetet, och därmed ansvaret, mellan människor. Vars och ens del i arbetet ska tidsuppskattas och därefter följs det upp hur arbetet fortskrider, i vilken takt delarna slutförs. I ett sådant sammanhang blir det oftast så att varje programmerare månar endast om sin del av arbetet. Det som räknas är ju att delen blir klar i tid. År det hård press blir det naturligt så att man endast sörjer för att leverera vad man ska. Eventuella luckor mellan delarna av problemet är det ingen som ansvarar för.

Jag tror det är viktigt att etablera en kultur i projekten, där alla har individuell frihet och man stimulerar till samarbete. I det ögonblick man delar upp och delegerar uppgifter skapar man en miljö där det lätt blir så att ingen månar om helheten eller långsiktighet – i synnerhet när pressen att leverera ökar, vilket så gott som alltid händer i sådana projekt.